UTSTÄLLNING
HATET MOT DET HELIGA
GAALTJIE, STAARE, ÖSTERSUND
KLICKA PÅ LÄNKEN FÖR ATT SE FILM FRÅN UTSTÄLLNINGEN
En laddad utställning av Ola Stinnerbom
10 november 2023 - JUNI 2024
”Mina nåjdtrummor är ett uttryck för en stark inre längtan efter
att återinföra den försvunna samiska trumtraditionen” – Ola Stinnerbom
Vid vernissaget håller Ola tillsammans med Erik Weissglas en minikonsert.
HÄR ÄR EN RECENSION PÅ UTSTÄLLNINGEN
KLICKA PÅ LÄNKEN
En inre längtan att återta och återskapa, återerövra och ofarliggöra
2023-12-21 15:26
Ola Stinnerbom på Gaaltije, Östersund
Det är inte vardagsmat att nyproducerade samiska trummor ställs ut, så det är med en viss tveksamhet och bävan som jag går till utställningen ”Hatet mot de heliga”. Risken för profanering är stor. Men det som möter mig när jag kommer in i utställningslokalen på Gaaltije lugnar mig. Det jag ser är fyra höga kåtaliknande ställningar av stockar och tre glasmontrar. Bilder på väggar. En stor bildskärm. Texter som ger kontext.
Två trummor är placerade på varje ställning, en nedtill som är fäst med fiskelina så att den ligger vertikalt och ser ut som om den svävar. Som det går att trumma på. Överst en mindre placerad horisontalt. Under stativen en enfärgad matta som till färgen för tanken till den samiska flaggan. Alla är enkla ramtrummor gjorda av renskinn uppspänt på ramar av trä. Skinnet har spänts genom att trådar fästs i kanten och dragits in mot baksidans mitt där de fästs i en bit ben eller något annat som också ska fungera som handtag när trumman används. Alla trummorna har piktogramaktiga figurer i mitten. Dessa figurer återkommer i tavlorna som är målade med jordfärger och äggtempera på papper eller näver. Titlarna för tanken till samisk kosmologi (”Raiden Pardne, Urmoderns son”; ”Nåejtie, Nåjden”). Stinnerbom är inspirerad av hällristningar i norra Sverige; figurerna ger också associationer till Hopifolkets förfäder (Anasazi), speciellt till Kokopelli, den flöjtspelande puckelryggiga trickstern.
Och så är det de andra trummorna, de som visas i utställningens tre glasmontrar. De som är som vackra juveler, konstfullt snidade objekt tillverkade med sakkunskap, skicklighet och vördnad. Formen är oval, till skillnad från de runda ramtrummorna. Utställningens titel, ”Hatet mot de heliga”, syftar på de samiska nåjdtrummorna, de som betraktades som redskap för ondska och satanism av kyrkan och svenska myndigheter. Under 1600- och 1700-talet pågick arbetet med att radera ut den samiska andligheten och att kristna befolkningen. Som ett led i detta förstördes de heliga platserna med sina stenar och träfigurer. Nåjderna fängslades och ibland avrättades, och deras trummor konfiskerades för att förstöras och brännas. Några nåjdtrummor såldes dock vidare till kungliga hov i Europa, trummor som nu återbördas till det samiska samhället. I utställningen finns kopior av två sådana, en från Norge och en från Sverige. Stinnerboms trummor hämtar inspiration från äldre nåjdtrummor och är personliga, inte för utlåning, knappt nog till försäljning.
För tillverkningen av trummorna i montrarna krävs hantverksskicklighet inom flera områden. Också i dessa har Stinnerbom använt skinn från ren, men här är ramarna konstfullt snidade trästycken, olika för varje trumma. Skinnen har sytts fast i ramarna och de är fyllda med symboler, alla meningsbärande inom den samiska kosmologin. I montrarna finns också trumpinnar tillverkade av ben eller trä. På både trummorna och trumpinnarna är trådar av skinn eller garn fastsatta, vilka avslutas med en ring av ben eller metall. Utöver att vara dekorativa har dessa till syfte att skapa egna ljud som blandas med trumslagen och trummans övertoner. Gammalt tillbaka laddade varje nåjd sin trumma med sina kraftsymboler, på liknande vis har Stinnerbom laddat sina.
Stinnerbom är utbildad dansare och har jobbat med det i närmare trettio år. Hans strävan är att återinföra trumman i den samiska kulturen som ett instrument för rörelse och dans. Trumman har av omvärlden enbart setts som nåjdens redskap för att ta kontakt med andevärlden. Stinnerbom menar att det i den samiska kulturen naturligtvis har dansats, men dokumentation är knapphändig. Han vill revitalisera den samiska dansen, fylla hålen på ett trovärdigt sätt och i boken ”Jakten på den försvunna samiska dansen” redovisar han detta arbete. Han har också utvecklat en egen dansteknik baserad på forskningsmaterial och samespecifika rörelser. På en bildskärm visas flera videor där man kan ta del av Stinnerboms dans. Och hans jojk; i ett par jojkar han tillsammans dottern Ida Stinnerbom. Den senast producerade videon ”Native in the city”, utspelar sig i New York, där bilder av staden remixats med bilder av Stinnerbom som rappar och jojkar (med en trumma på ryggen). Det är en suggestiv video där Stinnerboms smidiga kropp och rappdans är fint integrerad med jojken och bilder av staden.
Det är en imponerande målsättning att vilja återta och återskapa dansen, likaså arbetet med att återerövra och ofarliggöra trumman. Stinnerbom gör ett ovärderligt jobb. Men skammen och rädslan sitter djupt speciellt i den äldre samiska befolkningen; det är ett långsiktigt arbete. Över Stinnerboms utställning vilar trots de goda intensionerna en slags stumhet, en brist på liv. Trummor utställda som konstföremål är ett anatema; det finns nästan inget sorgligare. Det absolut viktigaste med en trumma är att den fungerar som det arbetsinstrument den är tänkt att vara; till dans, för att uppnå transtillstånd, att spå med. Trummor görs inte för att vara vackra utan för att vara funktionella.
Text och foto: Eirin Marie Solheim Pedersen
Volym 2023-12-21
Eirin Marie Solheim Pedersen är norsk bildkonstnär bosatt i Sverige sedan 2007. Har en PhD i konstnärlig forskning från Arkitekt- och designhögskolan i Oslo (2004). Arbetar med teckning, foto, installationer, ljud- och textverk och performance.
THE HATRED OF THE SAINTS
A loaded exhibition about the Sami drum
"My Sami shaman drums are an expression of a strong inner longing to
reintroducing the lost Sami drumming tradition
A lied truth
We Sami have been deprived of most of the Sami cultural heritage where the state power for centuries pursued a manipulative Swedishization policy. Colonialism has been going on for centuries where we have been and still are a pawn in big society's attempt to make us fit in with the rest of the population. Even the drum is packed and destroyed in this large lie trial from the state. During the 17th century it intensified the pre-Swedish process tangible when Silver was found in Nasafjäll in Norrbotten in 1634.
The Sami religion was a threat
In 1685, King Karl XI together with the church ordered that a legislative assembly be held in the Lapplands to examine idolatry. The Sami religion was a threat and they now jointly wanted to crush it. No, the mission was clear, the Sami were to be de-paganized and converted to Christianity. In 1722 Tomas Von Westen writes in Laplands Apostel; "The only way to prevent the Sami Shaman from performing their sorcery was to destroy the sacred places of worship, smash the sacred stones and wooden beams, and burn these diabolical instruments."
The Sami drum is totally banned
During this time, the Sami drum, which was seen as an abomination and an abomination, was totally banned. The moment a drum was found, the observer had to immediately seize, destroy, and burn the drum. If this was not done, one could themselves be condemned, imprisoned and guilty of idolatry. In 1692, the death penalty was introduced for using and possessing a Sami drum. The Sami drums were seized in hundreds and was destroyed and burned at the stake. The rituals and ceremonies slowly changed to finally cease to exist.
The circle is closed
In order to get to the bottom and close the circle around the myth of the Sami drum, we must go back to where it all began. Great Power Era, i.e. the older and younger Vasa period and the subsequent Karolinska period. It was during this period that everything changed when the Sami were exposed to enormous pressure and influence. The sacred places of the Sami were systematically desecrated. The sacrificial stones, were torn down and destroyed or confiscated by the state when the hunt for the Sami pleasures escalated.
The biggest threat was the drum
The Sami religion was seen as a threat to national unity. But the biggest threat was the drum. If it was banned and disappeared, the Noite, the Sami shaman could no longer perform their pagan and demonic rituals, it was believed. Today, the Sámi drumming tradition is broken due to the elaborate repression of the state. When the drum was rolled with the death penalty, it was the coup de grace for the culture and everything changed forever. The strange thing is that those who wrote our history Church men and racial biologists claim that the drum is not a drum nor a musical instrument.
The Devil's Bible
No, our most sacred cultural heritage Gievrien, the divining drum is considered a Bible, the Devil's Bible. This has been a truth for centuries that is confirmed in all the literature recorded about the Sami. My opinion is that this statement is incorrect, but the strange thing is that this truth has become a fact that was not previously questioned. With this exhibition, I now want to reintroduce the lost Sami drumming tradition
A Brief History of the Sámi
The Sámi are the only indigenous people in Europe who today are found in four countries. It is currently estimated that there are about 100,000 Sámi, living mainly in Norway (calculated to be between 37,890 and 60,000), Sweden (14,600–36,000), Finland (9,350) and Russia (1,990). But there is also believed to be a population of upwards to 30,000 people of Sámi descent in North America, since many Sámi emigrated to northern Canada and Alaska in the nineteenth century. Today there are four large Sámi communities, particularly in the area around Halifax, the capital of the province of Nova Scotia.
Sámi is a Finno-Ugric language with roots in the Volga basin, where ancient Sámi was a common language several thousand years ago. Since the Sámi have always been a nomadic people, their language was divided into several different groups and even in the Viking Age, there were many fully developed Sámi languages. Now there are five large Sámi language-groups and even more dialects. The Sámi were already present in the Nordic countries when Scandinavia was populated after the Ice Age. Alta, in northern Norway, has the largest rock-carving area in northern Europe, with Sámi rock carvings that are more than 10,000 years old. The Sámi have been observed and studied since time immemorial. As early as ad 98, the Roman historian Publius Cornelius Tacitus wrote in his Germania about an egalitarian way of life in which the people dressed in hides and men and women hunted side by side.
Sámi Life and Belief
The Sámi lifestyle evolved from a nomadic collector and hunter-gatherer culture in which a sense of harmony with nature remains important today. The nomadic life and the emphasis on the natural world in the Sámi religion means that the view of death, and life, thereafter, is very different from that of western culture. When Sámi people die, they live on in another world in the Kingdom of Death, known as Jaamie Aimo and Saajva, where life is perceived to be better and where they forever remain in the collective memory. Thus, A Saami Requiem is not a death Mass but another parallel world where people can meet, socialise, and interact with their ancestors. Sámi do not see time as passing, but as time that is yet to come, and so it is in the future that all possibilities exist.
A Sámi shaman, called Noite, is the predominant figure who possesses the powers that enable him to travel between these different worlds. Noite can not only predict and foresee the future; he can also change it. The training required to develop the formidable powers required to heal the afflicted, see visions and traverse different worlds is long and arduous. A Noite is thus predestined from birth and, when still a child, is singled out for his gifts by the older Noite in the community, who will mentor and educate his chosen successor.
Sámi Yoik
Yoik is the oldest form of music in Europe. It is an ancient form of singing with which you can communicate and simultaneously have contact with several worlds. These worlds are split into heavenly, underground, and earthly life. The difference between singing and yoiking is that in a song you sing about something specific – love, the past, the present, the future, and so on. When you yoik, you become what you are yoiking. It is also an art of collective memory, during which the Sámi people have contact with their ancestors. Yoik triggers memories and memories trigger yoik, meaning that it can never sound the same. The Sámi cherish this ritual, many thousands of years old, that has been carried on through oral transmission since time immemorial. In this captivating interaction, yoik helps to both create memories and to keep memories alive.
Sámi Drums
The Sámi drum is the bearer of a millennial history that dates back to hunting communities in ancient times. There is a long history of handicraft – duodji[1] – that still prevails in Sámi culture. Old rock carvings and paintings testify to the use of drums by the ancestors of the Sámi in their rites. For several hundred years, northern European monarchs, the state and the church associated the Sámi drum with paganism and sorcery. They believed that the Sámi had pagan magical powers and used witchcraft. Christian missionaries identified the drum as central to the Sámi conception of faith and consequently they seized and destroyed drums when they found them. In 1692, indeed, the death penalty was introduced in Sweden for the possession and playing of the Sámi drum. It virtually fell silent, resulting in a drastic depletion of the drumming tradition and the use of the drum in its more silent role as a divination instrument. Loud drumming went underground and was forgotten, and the musical instrument began to disappear from Sámi practice. The old drums can now be seen only in museums.
KOMMANDE UTSTÄLLNING 2025
DEN SYDSAMISKA NÅJDSLÖJDEN
I år är det 300 år sedan som Sverige uttalade sin dom mot det samiska folket; 1722 skrevs diktatet som pekade ut samer som trollfolk, kunniga inom andebesvärjelser och trollkonst. Detta var en händelse som för alltid satt sin prägel på det fortsatta samiska kulturlivet och relationen samiskt – svenskt. Men är det oåterkalleligt så? Ola berättar om den förbjudna och bortglömda nåjdkulturen – för första gången. Aldrig tidigare har någon benämnt nåjdens heliga föremål som slöjd eller konst i egen sak.
WORK IN PROGRESS 2022-2026
.jpeg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Foto: Jostein Andersen, Kajsa Stinnerbom, Börje Dahrén, Liz-Marie Nilsen, Ola Stinnerbom